Scheez, jag skulle vilja vara lika kreativ som jag var förut, men hittar verkligen ingen inspiration nånstans. Varje dag känns lika grå och i min värld behövs färger, liv och en jävla massa ljus!

När jag snackar om kreativitet så är det inte att jag vill måla eller skriva långa romaner utan jag pratar om mitt liv, min värld och hur jag vill måla upp min framtid. Min framtid som som just nu är väldigt delad. Vem är jag, och vad vill jag? Jag lever hellre fattigt och just för stunden, än att jag lever för att slita ut mig på ett tråkigt välbetalt jobb och blir tvungen att förpensionera mig vid en ålder av 40. Jag har absolut ingen som helst utbildning. Ja, jag gick grundskolan, vi bor i sverige så det är krav på det. Jag gick ut nian med 90 poäng, inget att hänga i granen direkt, så när det var dags att söka gymnasie så kom jag in tack vare att jag kunde söka med "fri kvot" som det heter. Alltså att jag har speciella skäl till varför mina betyg var så låga och att jag kan bättre om jag bara vill. Självklart, jag är inte helt pantad, jag vet att jag är smart, inte speciellt intresserad av skolan bara, det har jag aldrig vart. Vissa säger att allt var för lätt för mig, och att jag därför blev uttråkad och gjorde det jag behövde bara. Jag fick ett G, men kunde egentligen fått MVG om jag bara la ner lite tid på det. Vissa säger att det är p.g.a. min adhd, att jag inte kunde koncentrera mig ordentligt. Det är väl sant till en viss del det med, men jag vägrar skylla över mina missöden på diagnoser, det är bara en text på ett papper och lite piller i ett skåp, jag är en människa också under alla diagnoser, Jessica!
Jag brukar säga att jag inte har nån diagnos, förutom adhd då, lite svårt att komma ifrån den, haha.. Men det är inte nånting som är övergående, utan nånting jag måste lära mig att leva ed, precis som alla andra i min omgivning, det är mitt handikapp, precis som vissa sitter i rullstol eller är döva.
Jag tror att, för att kunna förstå mig, lära känna mig osv. Måste man härda ut en hel del och hänga sig kvar. Jag är inte personen som hejvilt klänger sig runt mina kompisars halsar så fort det är fest och skriker ut hur mycket jag älskar dom. Jag är heller inte tjejen som sitter i ett hörn och gråter ut hos bästa vännen (bästa vännen just för stunden) och berättar om hur "dåligt" jag mår, eller hur dumma i huvudet mina föräldrar är.
Jag är heller inte en person med miljoner vänner, utan jag behåller dom få jag skaffat på vägen, dom som hängt kvar, även fast jag behandlat vissa som SKIT, speciellt det senaste året så har dom hängt kvar.. Det är dom som kan kasta en blick åt mitt håll och se att "damn, nu är det nått som inte står rätt till". Att dom dessutom inte ställer 100 frågor om vad, hur och varför jag mår som jag mår är också uppskattat då jag har väldigt svårt att prata om varför JAG mår dåligt. Utan det räcker med en hand på axeln, en kram, eller "kom så tar vi en kaffe".
Som sagt, senaste året har verkligen vart katastof. Jag har inte vart mig själv, jag har försökt bli någon annan, men det funkade inte. Alla som känner mig och som har stått kvar under den här tiden vet att jag inte har mått bra, men jag har ändå hållt fast vid att jag ska ändras, jag ska bli en bra människa, jag ska växa upp och bli nånting, och verkligen försökt tvinga mig själv till att tro på det. Jag är inte jag! Men verkligheten kom ikapp och det slutade i kaos, jag visste inte vem jag var eller vad jag höll på med. Och istället för att visa hur förvirrad och ledsen jag var så riktade jag det åt fel håll, som jag oftast gör för att inte visa mig sårbar. Jag blev arg helt enkelt. Jag riktade allt mot folk som stod mig nära och jag vet att jag sårad många. Och för detta ber jag om ursäkt, verkligen!
Men nu då? Hur är livet nu? Haha, ja, det undrar jag med. Jag vill gå vidare i livet, vara jag, hitta hem och se en framtid. Minsta lilla framtid!
Jag måste bort ifrån Gävle, det är ett som är säkert. Gävle ger mig ångest och har alltid gjort, jag klarar inte av stället och alla minnen därifrån. Så fort jag inte är med någon i Gävle, om jag är själv så ligger jag i min säng och har världens ångest och det känns som om jag ska dö!
Mål nummer 1 nu i mitt liv, det är iallafall att skaffa mig jobb/skola och fixa lägenhet.
Jag har bott på väldigt många ställen i mitt liv, men det känns nästan som att jag är en bit på vägen att hitta hem nu, i skåne, Malmö av alla ställen. Det känns bra, jag är en storstadsmänniska, och i malmö känns allt bra.
Mål nummer 2 är att jag ska trivas med mig själv, att bara vara jag och hålla fast vid mig själv. Nu menar jag inte att jag ljugit om mitt liv osv, utan som jag skrev innan, att jag försökte intala mig själv en massa. Jag är inte guds bästa barn, och jag kan inte vara glad hela tiden eller umgås med folk som får det att krypa i kroppen av obehag, det är sånna saker till exempel. Jag måste få vara självisk, bara umgås med folk som får mig glad, människor som jag kan vara mig själv runt och inte behöva trippa på tå runt. Jag måste bli bättre på att visa känslor, speciellt att jag är ledsen, det tycker jag är sjukt jobbigt.
Men iallafall, så jag har några färgklickar i mitt liv som ger mig inspiration, som ger mig en kick som är bättre än alla droger i hela världen.
Dom vet vilka dom är, det är jag säker på.
Nu känner jag att jag bara skriver och skriver men kommer inte på nått bra avslut, och jag vet inte ens vad jag skrivit om då jag bara låtit fingrarna gå utav sig själva, haha.. Men jag vill inte göra något avslut än, bara.. To be continued :)