Nu har jag inte vart hemma i Gävle på väldigt länge.
Jag saknar det inte, utan känner snarare en jävla ångest över att komma "hem".
Hem till ångesten, hem till fulheten, hem till stället som gav mig sömnlösa nätter och meningslösa självmordstankar.
Hem till stället där min pappa finns 2 mil ifrån mig, men som ändå aldrig hör av sig, som förväntar sig att jag ska älska honom tillbaka, vilket jag gör, men det skär i mig varje gång jag hör ordet pappa, eller när jag ser en bild, nånting han skrivit på facebook, eller när han för en endaste jävla gångs skull kan höra av sig och skicka ett mms på alla hjärtansdag och skriva att han älskar mig.
Jag vill inte känna så.
Jag vill inte vara i närheten av stället.
Jag känner mig skyldig att åka, skyldig att vara där när han fyller 40, skyldig att hälsa på mina småsyskon och mamma.
Jag borde inte känna skuld, jag borde verkligen inte känna så.
Egentligen så är jag inte skyldig ett skit, bara att få leva ett liv som är mitt, vara egoistisk och bara för en gångs skull tänka på mig, på mitt liv.
Jag har klarat mig jävligt bra dom senaste månaderna, JÄVLIGT bra. Och helt själv!
Det känns toppen, det känns som att jag är påväg framåt i livet för första gången, och den här gången gör jag det på mitt sätt och det blir rätt.
Usch, jag klarar inte av att tänka på Gävle överhuvudtaget faktiskt, men det är den här skulden.. "jag har det bra, det har inte ni, så det är synd om er. Jag kommer hem och är lite trasig med er så känner ni er inte lika värdelösa" eller kanske det är mer destruktivt. Att jag känner att jag behöver ha lite ångest, gråta lite och tycka synd om mig.
Skitsamma, nu ska jag iallafall laga lasagne. Jag är vuxen nu!

overandout.

"when the drugs don't work no more, you get high on life.
that's what they say when you feeling down."