Just nu är det jättesvårt att se framåt, att se det ljusa i nånting. Allt blir bara så fel och dumt.
Hampus blev rånad i fredags av 10-15 negrer som tog allt han hade på sig, mobil, plånbok, mp3, till och med en flyer från arbetsförmedlingen som vi tog när vi hade vart där tidigare.
Det känns inte som hemma längre, det känns som att vi bor i en lägenhet som inte är vår.
Efter att ha mått dåligt och känner att allt är piss, så händer det här och man sjunker ännu längre ner.
Nu var det ju inte mig dom rånade, och jag kan nog inte heller tänka mig in i den situationen Hampus är i, så jävla förnedrande och pissigt gjort.. Vart är samhället påväg? Detta hände på en öppen gata klockan halv 4 på eftermiddagen en fredag!
Jag vill bara att allt ska bli bra, att man ska få finna ro nånstans och känna att man trivs med sig själv och livet i helhet. Det verkar tydligen vara för mycket begärt? Tycker att jag har vart med om tillräckligt nu, och Hampus också. Döden ska inte vara en sista utväg för att finna lugn, det går jag inte med på.
Jag tycker så jävla synd om Hampus. Jag har blivit våldtagen två jävla gånger, jag vet hur jävla äcklig, trasig och förnedrad man känner sig, och jag kan bara tänka mig hur han känner sig nu, även om det inte är på samma sätt. Jag vill bara krama honom och få allt att bli bra. Men man kan inte måla regnbågar utan färger.

overandout.